FIB/Kulturfront 1981, nummer 12, sidorna 13-17.
Nils Bejerot om 60- 0ch 70-talets terrorism, kidnappning och gisslandramer.
1973 var professor Nils Bejerot konsult åt Stockholmspolisen i det stora gisslandramat vid Norrmalmstorg. En rad kriminologer och psykologer, däribland Skå-Gustav Jonsson ansåg att gärningsmännen borde släppas med gisslan och lösensumman för att undvika blodsutgjutelse. Nils Bejerot gör nu bokslut över Norrmalmstorgsdramat och en rad andra av 60- och 70-talets terroristdramer. En konsekvent och kompromisslös hållning är bästa sättet att värna rättsamhället.
Den starka ökning av benägenheten att ta gisslan, som inleddes med flygplanskapningarna till Kuba i början på 1960-talet, allehanda upprors- och terroristaktiviteter världen över under 60- och 70-talen och renässansen för kidnappning för att pressa ut pengar eller frigivning av meningsfränder har medfört betydande motåtgärder från samhällets sida. Man har utbildat antiterroriststyrkor, förbättrat polisiära kommunikationssystem och byggt upp speciella databanker med erfarenheter över tidigare aktioner.
En ny säkerhetsindustri har också utvecklats och kan erbjuda mängder av sofistikerade varnings- och försvarsarrangemang. I vissa länder har även försäkringsbranschen gått in och åtagit sig att grantera stora lösensummor mot upp till 7,5 procents årlig premie, men försäkringsverksamhet av den här typen godtas inte i flertalet länder. Samtidigt har massmedia gett de spektakulära människoroven en intensiv täckning.
Skrivbordsteoretiker
Den psykologiska sidan av dessa olika former av människorov har däremot ännu inte visats något större intresse. Bristen på psykologiska insikter, särskilt hos skrivbordsteoretiskt lagda psykologer och kriminologer, blev klar för mig under en vecka 1973, då jag var konsult åt stockholmspolisen i det stora gisslandramat i Kreditbanken vid Norrmalmstorg. Detta drama kom att ge upphov till begreppet stockholmssyndromet för den relation som utvecklas mellan kapare och gisslan. De agerande brottslingarna gav oss inte någon större huvudvärk men väl ett antal oinitierade psykologer och psykiatrer som telefonerade till oss i operationsgruppen och meddelade att vår fasta och konsekventa linje med nödvändighet miste sluta i ett blodbad och att vi borde ge de kriminella fri lejd med sina miljoner sin gisslan som omfattade fyra banktjänstemän. Skå-Gustav Jonsson hävdade denna “mjuka” linje i ett TV-framträdande, medan nio lärare i kriminologi vid Stockholms universitet antog ett uttalande i samma riktning och såg till att massmedia gav det en omfattande publicitet.
Nu blev det inte något blodbad i vad som kommit att kallas “Sexdagarskriget i Stockholm”, och varken de kriminella eller deras gisslan ådrog sig några fysiska skador. Däremot blev två polismän allvarligt skottskadade. Men utgången av gisslandramat i Stockholm sommaren 1973 blev en vändpunkt för denna typ av brott. Före 1973 var det vanligt i många länder att förövarna fick lämna brottsplatsen med pengar och gisslan, efter 1973 har det varit mycket sällsynt. Detta bör ha minskat benägenheten till denna typ av brott - att försätta sig i en belägringssituation - men har kanske indirekt kommit att bidra till att popularisera klassisk kidnappning i stället. Det finns nämligen en djup psykologisk lagbundenhet i alla dessa aktiviteter.
Oförutsedda händelser
Endast två psykologiskt oförutsedda händelser inträffade: A) Hängningsarrangemangen av gisslan i anslutning till den första gasattacken kom som en fullständig överraskning. Genom avlyssning kunde jag konstatera att snarorna av gisslan upplevdes som ett direkt dödshot, och aktionen avbröts omedelbart tills vidare. Just ingen utanför eller innanför valvdörrarna hade sovit ordentligt på tre dygn och en viss risk för taktiska felgrepp på endera sidan kunde föreligga om inte alla parter fick vila upp sig. Enligt det mönster rånaren följde var upphängningen ytterligare ett gravt hot men enligt min tolkning inte avsedd att leda till skada för gisslan. Rånaren visade sig här en smula listigare än vi utanför. Tolv timmars välbehövlig vapenvila inträdde.
B) Den andra psykologiska missbedömningen var att vi förväntade oss att rånaren vid den slutliga inbrytningen i valvet skulle skjuta slut sin ammunition genom den inre kassavalvsdörren eller i dörrspringan innan han kapitulerade.
Tydligen var han dock så tagen av tårgasen och målmedveten i slutattacken att han fann för gott att kapitulera några sekunder tidigare än väntat.
Pengar, politik
Människoroven kan systematiseras utifrån följande:
• förövarna och deras syften
• offren och deras ställning till förövarna, och
• typen av människorov, dvs. om det är fråga om klassisk kidnappning eller en barrikadsituation.
Vad förövarna beträffar är de principiellt av två slag, dels kriminella eller låt oss säga “kommersiella”, som endast är ute efter pengar, och politiska eller ideella, som i första hand är ute efter politiska vinster i form av pengar för organisationens fortsatta kamp, frigivning av tillfångatagna kamrater, framtvingade politiska eftergifter eller hel enkelt publicitet och kanske vanligast en kombination av dessa motiv. Offret kan vara antingen en i förhållande till gärningsmännen utpräglat antagonistisk (oförsonlig, red) person, som man av speciella skäl hyser ett särskilt intresse av, eller också en så att säga ”neutral” person som mer av en tillfällighet har råkat bli offer i ett människorov. Om vi har att göra med psykotiska, “sinnessjuka” eller svårt psykiskt störda gärningsmän eller tillfälligt förgiftade eller berusade personer blir det näst intill omöjligt att förutse deras beteende. Lyckligtvis är det sällsynt att så störda personer är i stånd att utföra människorov i egentlig mening. Fortsättningsvis är det yrkeskriminella och politiska terrorister jag ska behandla.
Bildtext Politisk kidnappning av motståndare är den för offret farligaste formen av människorov. Även mycket starka personligheter bryts snabbt ned under hårdhänta förhör, börjar anklaga sina vänner och medarbetare för svek och oärlighet och försöker köpa sig fria på kidnapparnas villkor. På bilden syns Hans Martin Schleyer, västtysk arbetsgivarbas.
Rationella terrorister?
Jag vill till att börja med hävda att yrkeskriminella personer liksom politiska terrorister följer samma grundläggande rationella lagar för beteendet som vanliga människor. Däremot har de som bekant ofta mycket avvikande värdesystem och mycket särpräglade och för vanligt folk närmast obegripliga ambitioner. Men är man väl förtrogen med deras speciella värdesystem och deras många gånger bisarra ambitioner så ter sig deras beteenden helt lagbundna och begripliga och detta även när det gäller människorov. Därmed kan deras beteenden i hög grad förutsägas, både i det enskilda fallet och generellt.
Det är alltså inte något mystiskt eller märkligt med det beteende som yrkeskriminella eller terrorister uppvisar. Generellt vill jag hävda att beteendet bland såväl människor som djur styrs av tidigare inlärda och nu förväntade konsekvenser av beteendet. Avmystifierar vi det mänskliga beteendet så kan vi också resonera oss fram till sannolika reaktioner hos såväl gärningsmän som offer i olika typer av människorov.
Kriminella förövare
Kriminella förövare företar människorov endast för pengarnas skull eller någon gång för frigivning av sig själva eller kriminella kamrater. De arbetar som regel i små och tillfälliga grupper även om banditism och gangsterligor i vissa länder kan förekomma i stora och slagkraftiga organisationer.
Snart 25 års polispsykiatriskt arbete och samtal med tusentals kriminella har lärt mig att de mer erfarna ofta är ytterst målmedvetna och benägna till mycket stor risktagning i hopp om att antingen kunna klara sig, ljuga sig fria i rättegången eller så småningom kunna avvika från fängelset. Trots att de är beredda att ta stora risker brukar de vara mycket rädda om eget skinn och hellre fly än inveckla sig i strider och slagsmål.
De som har en mera omfattande kriminell verksamhet bakom sig är ofta mycket goda vardagspsykologer med god intuition och människokännedom. Utan dessa egenskaper skulle de heller aldrig ha blivit framgångsrika som kriminella. De erfarna brukar snabbt se vad människor går för i olika sammanhang, och de är ytterst lyhörda för undanglidningar och lögner; sådant brukar omedelbart genomskådas.
När man som läkare har att göra med kriminella på tu man hand i en fängelsecell är de vanligen stillsamma, öppna, resonabla men vanligen är de inte inställsamma eller insmickrande. De har en viss värdighet och stolthet i sin kriminella identitet och brukar hålla benhårt på vissa för den kriminella subkulturen gemensamma regler, som att inte tjalla för polisen eller lämna ut sina kriminella kamrater.
Barrikadsituationer
utan en sådan uppkommer därför att de inte lyckats ta sig från brottsplatsen. De två huvudtyper av barrikadsituationen som förekommer är de klassiska: fängelseupproret och en bankkupp eller liknande aktion
som hakat upp sig.
• Fängelseuppror: Här utgörs gisslan nästan undantagslöst av fångvaktare eller annan fängelsepersonal, dvs. ofta hatade antagonister. I detta tillfälliga och lokala överläge brukar de kriminella bli mycket oförsonliga för att inte säga grymma, och misshandel, tortyr, stympningar, dråp och överlagda mord ligger nära till, särskilt om omständligheterna är sådana att det i efterhand kommer att visa sig ogörligt att bevisa vilka som utfört illgärningarna. Denna variant är sannolikt den för offret farligaste och plågsammaste av alla typer av människorov.
• Barrikadsituation med tredje part som gisslan: Detta är den för offret minst riskabla typen av situation. Såvitt jag vet har gisslan av typen tredje man aldrig skadats allvarligt i barrikadsituationer, men åtskilliga har mist livet genom att de befunnit sig mitt i stridszonen mellan de kriminella och polisen.
I barrikadsituationer kan de kriminella utveckla en betydande omtanke om sin neutrala gisslan, därför att den utgör deras enda egendom av bytesvärde gentemot polis och samhälle. Därtill kommer att förövare och offer för en obestämd tid är tvingade att leva tillsammans på ett minimalt utrymme och under ytterst primitiva förhållanden. Situationen i det belägrade utrymmet skulle bli odräglig för de kriminella om de skulle ha plågade, skadade, gråtande eller döda omkring sig. Gärningsmännen sätter sig givetvis på ett tidigt stadium i respekt hos sin gisslan genom uttalat hot om våld eller död om inte gisslan omgående följer varje instruktion, men de kan i nästa minut trösta sin gisslan, hjälpa dem tillrätta med sovplatser och ordna för personlig hygien och naturbehov. Mat och dryck brukar kommenderas fram från polisen som har att leverera förnödenheterna genom neutrala parlamentärer (förhandlare, red), gärna läkare. Gisslan brukar sedan kommenderas att proväta maten för att man skall utröna att den inte är preparerad med sömnmedel. Om gisslan håller sig vaken kan gärningsmännen äta av samma mat någon timme senare.
Dessa omständigheter samt gisslans upplevelse av att gärningsmännen egentligen inte vill dem något ont utan att de av en tillfällighet har blivit gisslan, leder fruktan i riktning mot polisen och makten utanför barrikaden. Gisslan brukar börja uppleva att det är polisen och samhället som är deras egentliga fiender och de som bär skulden till den uppkomna situationen genom att de inte vill ge gärningsmännen och gisslan fri lejd från platsen. En paradoxal intressegemenskap växer fram mellan gärningsmännen och deras offer. Den kan utveckla sig från förståelse till sympati och även medföra att offren utvecklar en stark emotionell bundenhet till sina herrar, det så kallade stockholmssyndromet.
Den emotionella bindningen kan ske med våldsam kraft därför att offret känner sig totalt maktlöst och förvandlat till en pjäs eller ägodel i gärningsmännens händer. Genom kombinationer av akut dödsfruktan och djup självbevarelsedrift identifierar sig offret i denna situation lätt med gärningsmännen och deras sak. Här kan även sexuella mönster spela in och förstärka bindningen ända till förälskelse. Om det är fråga om en ung och handlingskraftig gärningsman och offret är en ung och romantisk kvinna utvecklar sig lätt ett öppet kärleksförhållande mellan parterna. Denna intensiva emotionella prägling blir lätt så stark att den består åratal efter dramats upplösning; i princip kan den bli bestående för livet.
Efter gisslandramat i Stockholm 1973 ville två av kvinnorna ur gisslan över huvud taget inte tala med mig, därför att de upplevde att det var mitt fel att de inte fått följa med gärningsmännen på deras flykt ur landet (vilket skulle ha inneburit enorma risker i samband med polisjakt längs vägarna) utan blivit tvingade att stanna en hel vecka i bankvalvet under svår psykisk press. Först när jag framförde en hälsning från en av gärningsmännen tittade den ena av kvinnorna upp och frågade med ett leende: ”Oh, hur mår han nu?” Sedan jag meddelat att gärningsmannen mådde utmärkt gick det inte att driva samtalet vidare; hon teg demonstrativt och kategoriskt.
Kidnappning
Kriminella grupper kidnappar enbart speciellt värdefulla personer och praktiskt taget aldrig en “neutral” tredje person. Undantagslöst är det fråga om exceptionellt rika personer eller nära anhöriga till dem.
Om möjligheten till stora lösensummor är en primär förutsättning så blir ändå valet av person inte oviktigt. I den klassiska sardinska traditionen kidnappades aldrig en kvinna, men den regeln respekteras inte annorstädes. Offret måste vara en person i god vigör som kan förmodas klara de hårda strapatser som en fångenskap av denna typ utgör. Åldringar tycks vara ointressanta, kanske inte bara av hälsoskäl utan också därför att de anhörigas benägenhet att betala ut en förmögenhet för en person som redan levt sitt liv kan förväntas vara reducerad. Barn är lätta att kidnappa men svåra att sköta under fångenskap. Det lämpligaste offret är därför en framgångsrik och extremt rik medelålders man, gärna i framstående nyckelposition. Det är erfarenhetsmässigt ett gott omen om kidnapparna är maskerade och ytterligt fåordiga. Om de visar sina ansikten eller avslöjar påtagliga dialekter utan att tveka talar detta för ätt de inte tänkt släppa sin gisslan levande.
Den kidnappade har att nogsamt följa alla anvisningar och skall från början vara inställd på en långvarig isolering och känna till att han statistiskt sett har ca 70 procents chans att bli frisläppt levande. Den i många fall nästan totala isoleringen (han kanske aldrig ser sina kidnappare utan maten kanske skjuts in i rummet efter mörkrets inbrott), maktlösheten och känslan av övergivenhet leder lätt till förtvivlan som kan övergå till reaktiv depression och apati.
En ofta förbisedd självklarhet är att en förutsättning för att spelet skall gå vidare är att kidnapparna kommer i kontakt med de anhöriga. Det finns ett tidigt fall av barnarov i USA där kidnapparna inte lyckades få kontakt med barnets föräldrar, som just hade rest bort för en längre tid. I den uppkomna situationen fanns det inte någonting annat att göra än att släppa barnet. Det är fenomen av denna typ som ligger bakom förslag i den teoretiska debatten att samtliga nära anhöriga vid kidnappning omgående skall tas i skyddshäkte för att varje kontakt med kidnapparna skall omöjliggöras.
Politiska människorov
Människorov, mord och bombkastning i politiskt syfte var vanliga fenomen i Europa under 1800-talet men upphörde i stort med skottet i Sarajevo 1914. En viktig orsak till detta kan ha varit Lenins hårdhänta uppgörelse med denna typ av politiska aktiviteter, som såväl under 1800-talet som i vår tid i längden uppenbarligen tenderat att motverka sina syften. Ändå har dessa kampmetoder vunnit en vidsträckt internationell renässans efter Vietnamkriget.
Medan kriminella är ute efter pengar är de politiska aktörerna ytterst ute efter den politiska makten i samhället, även om delmålen kan vara att skapa publicitet, goodwill eller fruktan, och att desorganisera och undergräva den aktuella statsbildningen. Eftersom aktörerna omfattar andra än de förhärskande politiska uppfattningarna och betraktar den attackerade regimen som moraliskt undermålig får de en psykisk styrka som närmar sig den som de kristna martyrerna demonstrerade under kampen mot kejsarkulten i det gamla Rom. Politiska våldsverkare är därför generellt vida farligare för gisslans liv än yrkeskriminella.
Till skillnad från de kriminella eftersträvar politiska våldsverkare ofta en barrikadsituation för att vinna publicitet och få sina proklamationer tryckta i dagspressen och upplästa i radio och TV. Motståndare har främst tagits som gisslan i barrikadsituation vid ambassadockupationer, och diplomatin har utvecklats till en av vår tids nya högriskyrken. Medveten och förvarnad avrättning av diplomatisk gisslan förekommer ibland, dels där man räknar med att kunna ta sig ur barrikadsituationen genom att tilltvinga sig fri lejd, dels i länder med relativt blygsamma straff för mord (som exempelvis i Sverige där en mördare alltid kan påräkna att bli fri efter åtta år).
Tredje person blir lätt gisslan i politiska våldsdåd. Det har främst varit vid kapning av flyg-
plan, bussar och tåg medan gamla tiders piratkapningar av fartyg inte upplevt någon renässans. Väpnade ockupationer har också förekommit av moskéer, skolor och offentliga byggnade
Vid politiska aktioner av denna typ utvecklas sällan en emotionell bundenhet mellan kaparna och deras offer. Man tycks numera vara medveten om riskerna för utveckling av medkänsla för neutral gisslan, varför gruppen brukar ha stränga regler mot fraternisering. Avrättning av neutral gisslan genomfördes exempelvis vid Sydmoluckernas tågkapning i Holland 1977. Den man som sannolikt stod närmast till för avrättningen råkade överleva genom att han hade lyckats etablera en viss fraterningskontakt, och en annan person utvaldes för avrättningen.
drabbas - politiker, diplomater, höga administratörer eller bank- och industrimän, någon enstaka gång anhöriga till sådana personer (som i fallet Patricia Hearst). Av de åtta varianterna av människorov är denna form den farligaste och allvarligaste inte bara för offrets liv utan även för vederbörandes framtida funktionsförmåga.
Bildtext
Ovan: I denna box hade den svenska grenen av de tyska Baader-Meinhof-terroristerna tänkt placera dåvarande statsrådet Anna-Greta Leijon. Om hon överlevt hade hon sannolikt blivit knäckt för livet. Organisationen hade en mycket avancerad utrustning och långt framskridna och detaljerade planer på denna politiska kidnappning. Till höger: En ung och politiskt naiv person som Patricia Hearst var givetvis helt chanslös mot sina kidnappare i den s k Symbiotiska Befrielsearmen. Hon bröts ned, utsattes för sexuella övergrepp, hjärntvättades och drevs att identifiera sig med sina kidnappare och tom delta i deras väpnade aktioner, i detta fall ett bankrån. Efter en skandalartad rättegång, där advokaten inte lyckades mobilisera tillräcklig sakkunskap för en friande dom, dömdes Patricia Hearst som skyldig till sin egen hjärntvätt, men fängelsestraffet förvandlades snart till husarrest. Hon förälskade sig snart i sin nye fångvaktare och gifte sig med honom.
Kidnappade motståndare
Generellt kan man hävda att alla politiska och ekonomiska system är behäftade med brister och svagheter. Därtill kan man nog hävda att alla system är behäftade med brister som de ansvariga är mycket besvärade av och som man försöker förtiga eller förtränga. Därtill kommer också att alla personer i framskjuten politisk eller ekonomisk ställning som regel har varit invecklade i meningsmotsättningar inom den egna organisationen eller hierarkin och kanske tvingats att fatta beslut som de hade önskat att de sluppit.
Politiska kidnappare har som regel studerat och kartlagt omständigheter och svagheter hos den person som slutligen utväljs som offer. I gruppen brukar det finnas någon politiskt hårt skolad och skicklig “förhörsledare” som med utstuderad teknik försöker mala sönder sitt offer. Vanligt är att offret ombeds skriva ned sina försyndelser och misstag och “avlägga fullständig självkritik”. Mot bakgrund av att mycket av offrets tidigare förehavanden kanske är välkända av gruppen kan man ideligen avvisa bekännelserna som otillräckliga och oärliga och kräva en sannare uppgörelse med det förflutna etc.
Den totala isoleringen, övergivenheten, maktlösheten, skuldkänslorna och självbevarelsedriften samverkar till att även de starkaste personligheterna successivt bryts ned under psykisk press av politisk typ. Motståndarna har den absoluta makten över sitt offer och hävdar sin legitimitet utifrån sin uppfattning om världen och sin politiska tro, som offret av dödsfruktan inte vågar bestrida.
Den mest elementära insikt i dessa förhållanden visar att Patricia Hearst var chanslös mot sina herrar, och den efterföljande domen mot henne var rättsvidrig. På samma sätt bröts också de ledande sovjetpolitikerna Bucharin, Kamenjev och Zinovjev ned under Moskva-rättegångarna på 30-talet, och kardinal Mindszenty var en bruten man redan före Ungern-revolten 1956. Också kraftmänniskor som Aldo Moro och Hans-Martin Schleyer bröts ned av sina kidnappare och invecklade sig i anklagelseskrifter mot sina medarbetare och anhängare. Även om Moro hade räddats till livet hade han efter dessa händelser inte kunnat inta den presidentpost som tidigare hade varit reserverad för honom.
Bestående skador
Fångna industri- och finansmän har ännu mindre motståndskraft i en politisk kidnappningssituation än framstående politiker. Eftersom de brukar vara politiskt oskolade och naiva i samhällsfrågor kan de snabbt krossas i förhören och förmås att skriva anklagelseskrifter mot sina uppdragsgivare. Även i fall där kidnappningen endast haft till syfte att pressa fram stora lösensummor har man noterat att offren i många fall tagit bestående skada av sina upplevelser.
många fall inte längre fungerat på samma nivå som tidigare. Särskilt har det framhållits att deras initiativ- och skaparkraft brutits och att de tagit lättare på tillvaron efter dessa upplevelser. Flera har också själva öppet deklarerat att händelserna har givit dem helt nya perspektiv på tillvaron och att de fått andra ambitioner i livet. I Sydamerika, där man fått stor erfarenhet av dessa problem, brukar vederbörande avlägsnas ur organisationen med ett stort skadestånd eller omplaceras i helt ny miljö.
Bakgrunden till dessa personlighetsförändringar tror jag bottnar i den enorma vinst den överlevande trots allt faktiskt har gjort: Han har känt sig chanslös och dödsdömd och slutligen vunnit tillbaka livet. Mycket av vad som tidigare tett sig viktigt och eftersträvansvärt ter sig i detta läge futtigt, och detta måste påverka karriärs- och prestationsmotivationen. Nya livsvärderingar har uppstått genom de omskakande upplevelserna.
Krig mot staten
Till sist vill jag framföra några allmänna synpunkter på människorov. Det finns inga tekniska möjligheter att helt gardera sig mot människorov i det enskilda fallet, men man kan på många sätt minska riskerna.
Det är självklart att om ingen någonsin betalade ut några lösensummor så skulle givetvis ingen bli kidnappad, och under förutsättning att inget land gav politiska terrorister en fristad skulle denna typ av politiskt våld bli sällsynt.
Principiellt sett är en politisk kidnappning eller barrikadsituation en krigshandling mot staten ifråga. I kampen för rättssamhället är varje medborgare en frontsoldat. Men lika litet som en vanlig soldat i ett traditionellt krig kan begära att staten skall sätta sina grundläggande intressen på spel för att rädda den enskilde soldaten i ett beträngt läge, lika litet kan enligt min uppfattning den enskilde medborgaren i det attackerade fredssamhället begära att staten avviker från fundamentala rättsprinciper för att rädda den enskilde till livet. Det finns länder som för en sådan konsekvent politik och där är människorov ytterst sällsynta.
Cirkeln sluts
Det politiska våldet tycks återigen ha passerat ett cykliskt förlopp efter Sarajevo. Den nya perioden inleddes med en publicitetsknipande flygplanskapning till Kuba och tycks gå mot sitt slut med de våldsromantiska tyska terroristernas mobilisering av polismakten och de italienska Röda Brigadernas meningslösa mördande och stympande.
Men de kriminella människoroven ligger i annan fas. De upphörde i Västvärlden först på 30-talet, i och med kidnappningen av Charles Lindbergs son, och fick sin renässans långt efter det att de politiska våldsverkarna blommat upp igen. Mycket talar för att denna typ av kriminell-kommersiell aktivitet ännu inte kulminerat, och de flesta länder tycks också ha en låg taktisk och strategisk beredskap för denna typ av brott. Vid sidan av narkotikabrottsligheten kommer den därför troligen att expandera i hela västvärlden tills man i ansvariga organ fördjupat analysen och förståelsen av fenomenet och kunnat mobilisera adekvata motåtgärder, vilka - precis som när det gäller narkotikabekämpning - väsentligen är av politisk och juridisk natur. Under tiden får samhällena och folken betala dyra lärpengar.
Comentarios